Read Allt som blir kvar by Sandra Beijer Online

allt-som-blir-kvar

Från dagen han klättrade in och sa hej var det något i huvudet som hoppade snett. Med en gång la sig ett lager över hornhinnan och jag blinkar alltid en extra gång innan skärpan fixeras. När det ännu var en påminnelse om att han väntade i min säng kunde jag stå ut. Men nu. Vad händer nu? Han är inte bara i ögonvrån, i periferin en millisekund när jag råkar missta någon annFrån dagen han klättrade in och sa hej var det något i huvudet som hoppade snett. Med en gång la sig ett lager över hornhinnan och jag blinkar alltid en extra gång innan skärpan fixeras. När det ännu var en påminnelse om att han väntade i min säng kunde jag stå ut. Men nu. Vad händer nu? Han är inte bara i ögonvrån, i periferin en millisekund när jag råkar missta någon annan för honom. Nej, han är snart framför mig, precis där, i varenda person som passerar.Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet....

Title : Allt som blir kvar
Author :
Rating :
ISBN : 9789127148277
Format Type : Hardcover
Number of Pages : 207 Pages
Status : Available For Download
Last checked : 21 Minutes ago!

Allt som blir kvar Reviews

  • Elvira
    2019-03-31 12:08

    här finns ju en del att söka. t.ex. en ordentlig handling, karaktärer med mer en ett karaktärsdrag samt, för mig, igenkänning. jag känner inte igen mig i det här, alls, och ärligt talat tror jag det är rätt extremt för de flesta.sandras språk är ju fantastiskt, dock. det vet en ju. samtidigt blir det kanske snäppet för mycket svett, revben, pulsar och djungler ibland.den övergripande känslan jag får av den här boken är obehag. obehag för hur hon går in i sorgen, nästan omfamnar den, obahag inför Simon och Miron som jag verkligen inte tycker beter sig särskilt bra. obehag inför Matildas hjälplöshet, hur hon faller mellan fingrarna på alla andra. obehag inför drogerna, hur de gång på gång utmanar ödet.jag får ont i magen men samtidigt bryr jag mig inte riktigt över hur det går med matilda. visst, en bok som ändå väcker någon form av känslor och har ett snyggt språk borde ju anses vara rätt bra. men jag undrar - är obehag en känsla en vill få av en bok?

  • Clara
    2019-04-17 16:58

    Väldigt väldigt fint skriven, älskade att läsa orden. Men jag vet inte om jag älskade boken. Den var förvirrande och kanske lite mycket ibland.

  • Kimberly Stenlund
    2019-04-02 09:54

    Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. För jag vet inte vad jag ska tänka om boken. Allt som blir kvar gjorde mig minst sagt förvirrad, men jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om det är förvirrad på ett bra sätt eller ett dåligt sätt.Först och främst så älskade jag Sandra Beijers språk. Hon skriver så satans vackert och så målande att jag blir förälskad. Själva språket, det är helt fantastiskt. Jag önskar att det kunde räcka så, att jag kunde älska boken rakt av bara på grund av det, men så enkelt är det inte. I Allt som blir kvar får vi följa Matilda som är mitt inne i en väldigt mörk period i sitt liv. Alla kapitel är ganska korta och spelar upp en scen eller två ur Matildas liv. Det är lite som ett pussel där vi får bit efter bit, men själva får fylla i hålrummen lite, hitta kopplingarna som gör att bitarna passar, och det är det som blir lite svårt för mig. Jag kan inte riktigt se helhetsbilden, inte riktigt få det att gå ihop. Det hela blir lite för abstrakt för mig. Bit efter bit efter bit, men vad leder de allt till?Och jag vet inte om det är för att jag bara inte fattar. För att jag har missat något, för att jag läste boken för snabbt och koncentrerade mig för lite (jag flög rakt igenom den på bara några dagar). Eller om det kanske är för att jag aldrig har varit där Matilda är, för att jag trotts allt bara är 18 år gammal och aldrig fått uppleva det där kletiga mörkret som fastnar på en och drar ner en och som det är så svårt att bli av med. Kanske är det därför jag inte heller riktigt kan få kontakt med Matilda. Som ORYA skriver i sin recension om boken, så kan jag ofta förstå varför Matilda gör de val hon gör, jag kan förstå att hon mår dåligt, och ibland kan jag nästan till och med tycka synd om henne och känna att visst är det förjävligt. Men samtidigt, när kapitlen bara fortsätter i samma stil, när Matilda aldrig riktigt rycker upp sig, då blir det svårare och svårare att sympatisera. Kanske är jag ung och naiv, men jag tycker att hon gör så fel, och någonstans inne i mig växer sig den här besvikelsen som bara blir starkare och starkare för att hon inte fattar, för att hon aldrig har orken att ta tag i saker och ting och jag vill bara ruska om henne, vill ruska om hennes vänner, och ruska om hela jäkla tillvaron för att det är så fel. Och samtidigt som jag inte alls fattar, så gör jag ju det. Samtidigt som jag känner en sådan motvilja mot hur hon agerar så finns det en liten del av mig som samtidigt tror sig förstå. Inte för att det är rätt, men för att det är mänskligt. Kanske gör det att jag faktiskt sympatiserar ändå. Kanske var jag faktiskt mer involverad än jag ville tro. Och kanske är det faktiskt varför den här boken är satans bra, jag kan inte riktigt bestämma mig. För samtidigt som jag fortfarande inte förstår varför jag tog mig igenom 200 sidor av någons sorgedränkta självömkande liv, hur allt hänger samman och vad poängen av alla dessa karaktärer, lösryckta konversationer och festande egentligen var, så förstår jag ju. Inte fullt, inte på långa vägar, men en del av mig tror sig ändå veta varför den här boken ändå är så bra. För att den tar upp det mörka, det skämmiga, det vi kanske inte alltid pratar om. Skuggorna. För att Matilda är som hon är, och för att det här är en berättelse som får en att tycka saker.När jag satt och läste något av de senare kapitlena i boken i går så tänkte jag att det säkert finns så många andra där ute, så många föräldrar och barn som har samma relation som Matilda och hennes mamma. Kanske är jag jättefördomsfull, men en del av mig kan inte göra annat än att undra om inte de föräldrarna kanske hade förstått sina barn lite bättre om de hade läst en bok som Allt som blir kvar. Att de som jag kanske hade fattat åtminstone lite, även om de själva aldrig varit där. Och det är ju ganska så fint bara det.Det här är en jätteförvirrande recension, för att mina tankar av boken är väldigt förvirrande. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka, och boken i sin helhet förstår jag fortfarande inte riktigt - men jag kan samtidigt inte avgöra om det beror på mig eller boken. Jag kan inte heller avgöra om det gör den jäkligt intressant eller bara dåligt uppyggd. Det lutar mot det första.Bästa sättet att sammanfatta det hela är väll genom att säga att jag förstår, samtidigt som jag absolut inte alls gör det. Jag förstår, och jag förstår inte. Jag sympatiserar och jag sympatiserar inte. Det är motsägelsefullt, jag vet men det är vad som bäst beskriver mina känslor för den här boken. Jag känner nästan lite att jag inte kan omtala mig om den förens det typ har gått en hel massa år och jag läst om boken igen. Kanske är den här boken inte skriven för mig. Kanske är det inte meningen att jag ska fatta för att jag har aldrig varit där. Kanske kommer jag en dag göra det. Men jag är ändå glad jag fick lära känna Matilda, hur förvirrande hennes resa än var. Jag är glad att Sandra Beijers vackra språk fick ta mig med på en stormig färd genom Stockholms olika vrår. Och jag hoppas att jag en dag kan återvända till berättelsen med nya ögon och få ut något nytt ur den. Det skulle ju vara spännande, visst skulle det. Men en bok, en bok som fick mig att tänka och tycka såhär mycket, den måste ju vara bra. Visst måste den?

  • Naomi Carter
    2019-04-04 12:21

    Hm. Jag älskar Sandra Beijers blogg och hon skriver fantastiskt, men jag tycker nog att hon är bättre som skribent än som författare. Den här boken har en story som i grunden är bra, men den lämnas alldeles för outforskad. Det är för snabba vändningar, för många händelser som lämnas för tvärt, utan reflektion eller eftertanke.Jag aktivt ogillade alla karaktärer. Jag kan inte relatera till Matilda som verkar vara helt utan personlighet, Miron är för intensiv och obehaglig, som en person som ställer sig för nära och inte har någon känsla för den personliga integriteten. Agnes fungerade bara som en dålig, förebrående vän och Simons funktion vet jag inte alls vad den var. Ingen av dem hade något djup, och alla gick de runt och visade Matilda att de visste något om situationen som inte hon gjorde, men ingen berättade något. Även dialogen var för krystad och orealistisk, det finns ingen tonåring som pratar på samma sätt som Sandra Beijer skriver.Nja, den lämnade inget hos mig och imorgon kommer den vara bortglömd. Det är synd på det levande språket och en story som hade kunnat vara gripande om den hade behandlats annorlunda.

  • Annika Kronberg
    2019-04-20 10:11

    Som ungdomsbok tycker jag att den riktar sig till en äldre publik, jämfört Beijers debut Det handlar om dig. I kontrast till debuten är den också betydligt bättre: mer utvecklade karaktärer, tydligare intrig, men inte på bekostnad av det vackra språket som håller hög standard boken igenom. Beijer har lyckats hålla isär boken från sitt personliga liv i bloggen och hon har byggt en historia som är trovärdig även om jag ibland upplever att läsaren själv måste fylla i några oklara luckor. Jag tycker om att den inte är förutsebar och att den lämnar läsaren med eftertanke.Jag kan personligen bli lite förvirrad av att den handlar om en universitetsstudent men ändå i både språk och handling riktar sig till unga vuxna. Trots det skulle jag absolut rekommendera Allt som blir kvar till mina framtida gymnasieelever.

  • Jasmine
    2019-04-14 11:52

    Jag kan bara inte relatera. Jag kan inte förstå. Jag blir bara trött på karaktärerna.

  • Emma Jonasson
    2019-04-23 15:52

    Hur mycket jag än gillar Beijer måste jag säga att den här inte var något vidare. Allt som blev kvar var en handling utan avslut, det gick aldrig framåt.

  • Matilda
    2019-03-30 18:19

    Matilda är inte tillsammans med Oliver längre och är därför ledsen ledsen ledsen. Det är hennes enda personlighetsdrag. Det är praktiskt taget vad hela boken går ut på. Hon och hennes närmsta lite vilda vän Miron försöker festa och knarka bort denna sorg men allt blir dekadens och en spya i Slussen. Slut. Nej men helt ärligt, känns som Beijer försökt lite väl hårt för att skapa den där ungdomliga Stockholmska livet-på-söder-stan-är-en-djungel-känslan som hela hipstersverige suktar efter. Matilda har hånglat på Trädgården, knarkat på rave, blir vild och galen på väg till Berlin, rökt upp tre ciggpaket på en dag, tatuerat sig på Bondegatan. Ska inte en ungdomsbok vara relaterbar? För tror denna känslostorm till bok är lite väl extrem även för den vildaste av ungdomar.Dessutom osar hela boken av lite såndär indie drogromantik. Vet inte hur många "vita små ampuller" huvudkaraktären sväljer under bokens gång, men många är det. Summan av kardemumman blir inte så mycket alls. Bokens slut mynnar ut i inget direkt slut alls, och Matilda är precis lika ledsen som i första kapitlet. Tröttsamt.

  • Maja Svärd
    2019-04-19 16:18

    Som ett långt blogginlägg på 200 sidor. Svårt att förhålla sig till att karaktärerna ska vara fiktiva när man är så insatt i författaren själv och hennes vänner och förstår vilken karaktär som är vem i verkligheten. Hon skriver fint dock, om en aning klyschigt ibland.

  • Anna Walden
    2019-03-31 13:20

    åh är fett twistad om denna boken. fint språk men svart och med karaktärer som skal.

  • Alva
    2019-04-07 15:17

    Sorry but wtf was this. her other book “Det handlar om dig” was okay but this one. It was just so excessive. What was it really about it doesn’t feel like the description of the book was actually right. Beacuse everything happen like the last pages and the other part of the book was something else.Everything changed so quickly, there is one part that it’s just so weird. When Matilda finds her mother crying and she turns up and says “now is grandmother dead” and she just okay and turns away. For the first why would she just turn around and don’t care and why was it even just there. It was 4 sentence about it and not anything more. Well it was a small funeral but nope. It was more stuff like that, things how was in like 4 sentence and the okay nothing more about that like the author just put it there so the book would be longer.Everything was just very weird, it is like a lump with small 4 sentence around it about something way different. And then it’s gone. I feel like In her books and don’t get to know the character that I’m read about so i don’t really care about the characters in the story. So when something happens to the character I was just like okay I don’t care what that person do. I wanna get to know how jam reading about.Nothing I really would recommend, very weird.

  • Frida
    2019-04-13 10:54

    "- Tänk på att det i alla fall är lördag och att det är sommar, säger han när jag gråter ner i ölglaset."Gillar Beijers stil (för det mesta) och gillar delar av det här spektaklet men... nä.

  • Maja
    2019-03-24 12:18

    Hørte på lydbok lest av forfatteren. Jeg har fulgt bloggen til Sandra noen år og ønsket derfor å lese romanen hennes også. Hun har utgitt to. Denne boken handler om Matilda, Stockholm, kjærlighetssorg og vennskap.

  • Ida Eriksson
    2019-04-22 16:08

    Fantastiskt språk. Ingen speciell story eller speciella karaktärer sådär. Men Sandra Beijers sätt att skriva. Wow. Från den här boken tar jag med med många många många vackra citat.

  • Erikleara
    2019-03-29 16:02

    Fint språk. Men kände inget för huvudkaraktären eller storyn.

  • Tara
    2019-04-11 18:00

    en enda stor klyscha.

  • Illiana
    2019-04-08 15:10

    Men alltså, va? Var det allt? Inte ofta jag genuint avskyr en bok, men denna tar priset. Ingen handling, ointressanta karaktärer som jag avskydde från första början, glorifierande av droger, alkohol och rökning, sjukt överdrivet språk som bara känns som att hon försöker att vara så himla djup och svår men det blir endast fånigt. Att hela boken handlar om en tjej som i princip tappar lusten till att leva för att hennes snubbe gör slut är ju bara det helt sjukt - hej Bella/Edward varning. Nä, Sandra. Måste säga att jag är mycket besviken.

  • Julia
    2019-03-29 10:05

    I ”Allt som blir kvar” är temat återigen kärlek, denna gång en kärlek som tar slut. Boken börjar med att Matilda ringer sin vän Miron för att berätta att hennes pojkvän Oliver gjort slut. Och det gör ont. Så ont att hon tillbringar den återstående delen av boken i total dekadens: mycket alkohol, kedjerökning, knark och att springa över motorvägar, alltid i sällskap av Miron och Simon, en kille som hänger med av någon anledning jag inte riktigt förstår.Det känns som att Beijer försökt skapa något som liknar filmen ”The Dreamers”, eller kanske ”On the Road”, där en tjej har ett inte så konventionellt förhållande med två killar. Drömmigt, urartat, helt i nuet och utan konsekvenstänkande. Matilda, Miron och Simon ingår i en egen slags pakt som ingen utomstående får komma in i. Men som läsare vill jag inte ens vara i närheten av dem.Huvudpersonen Matilda känns något platt, hon tar sällan egna initiativ och tilltalar folk mest med nickningar eller huvudskakningar, medan Miron är en typisk hipster-emo som lever en dag i sänder.Det känns som att vi ska tro på att Matilda är ledsen för att det är slut bara för att det står så i texten, men hennes handlingar gör att jag inte riktigt får ihop det. Boken har heller ingen tydlig röd tråd och slutet är minst sagt förvirrande, kanske även förhastat. Som att man försökt skapa en twist som inte riktigt känns trolig eller egentligen spelar någon roll.

  • Ellinor
    2019-04-04 12:13

    Fint språk men lite väl mycket upprepningar. Önskar boken hade en tydligare handling och röd tråd.

  • Rebecka
    2019-04-24 12:54

    Gillar verkligen Sandra och tycker hon skriver så bra på sin blogg och sina krönikor, men denna bok gick tyvärr inte hem hos mig.Tyckte om den de första trettio sidorna, men sen blev den väldigt repetitiv och alldeles för tung på drömska formuleringar. Jag tappade snabbt intresset i mitten då kapitel efter kapitel i princip handlade om samma grejer. Hade svårt att tro på dialogen, känns så orealistiskt när karaktärerna ständigt pratar på det där allvarliga och poetiska sättet, hela tiden snackar de typ i stil med "vi ska rädda dig lilla fågel" och "nu dog vi". Det känns som att man vill skildra den nakna oglamorösa verkligheten i ett breakup, men med det språket det blir ändå överromantiserat och gulligt och Instagrambildtextigt. Men smaken är som baken, kan komma på vänner som jag skulle kunna rekommendera denna till.

  • ida
    2019-04-04 09:53

    Alltså. Sandra Beijers språk är magiskt och balanserar hela tiden på gränsen mellan drömskt och fjantigt, och i denna bok föll det tyvärr över på det sistnämnda. Förutom det faktum att huvudkaraktären är fullkomligt irrationell - vilket kanske är ett normalt tillstånd när en blir lämnad, jag vet inte - så blir språket i kombination med handlingen att detta tyvärr blir för mycket try-hard hipsterness över det hela. Eller, kort och gott blir det tyvärr väldigt mycket tryhard och det är väl mitt huvudsakliga problem.

  • Tilda
    2019-04-08 16:17

    Läste ut den för cirka 2 minuter sen och jag är förvirrad. Älskar Beijers sätt att skriva men jag förstår verkligen inte vad budskapet med denna bok är. Blev Matilda lyckligare? Slutade hon gilla Oliver? Känner ett ja på denna dock. Vad hände med Simon? Varför var det inte Simon och Miron? Tyckte inte att det var tydligt. Aja detta var en dålig review men nu ska jag sova.

  • Elisa
    2019-04-10 10:08

    Försts kapitlet i denna bok gick rakt in i hjärtat. Annars var det här en bok utan röd tråd, handlig och bara ren förvirring kring alla karaktärer. Dialogen blir fjantig och osammanhängande och jag förstår inte vad jag ska ta med mig som läsare från denna bok. Tyvärr.

  • Amanda
    2019-03-26 12:20

    Kan verkligen rekommendera denna som ljudbok uppläst av Sandra själv.

  • Michaela Kügelgen
    2019-03-30 18:16

    Jag älskar Sandra Beijers språk och jag gillar slutet. Ibland tröttnar jag på det väldigt självdestruktiva, men det är effektfullt. Omslaget är otroligt fint.

  • sislasus
    2019-04-04 10:04

    Meningslösheten.

  • Mari
    2019-04-14 15:58

    Straight people.

  • Sebastian Christopher
    2019-04-17 14:19

    (1.5)Med Allt som blir kvar gör jag min första bekantskap med Beijer; jag har varken läst hennes debut (än, äger den) eller blogg tidigare. Jag trodde verkligen, verkligen att detta skulle gå hem hos mig, men tyvärr gör det inte riktigt det. Allt som blir kvar kändes som en utdragen novell, på ett dåligt sätt. Jag är okej med ett smalt karaktärsgalleri och en mindre komplex handling i en novell, men inte i en roman.Jag fann karaktärerna endimensionella, varpå de blev väldigt svåra att lära känna och relatera till. (Jag kan nog inte ens nämna två personlighetsdrag per karaktär.) Handlingen är närmast obefintlig, vilket i romanform blir lite väl påfrestande. Jag fann dessutom handlingen stundtals förvirrande, vilket är ironiskt med tanke på fåtalet karaktärer och den tunna handlingen. Förstår man inte karaktärerna förstår man inte deras handlingar, och jag förstår verkligen inte dessa människor. Alls.Språket är (som många påpekat tidigare) väldigt fint: poetisk, metaforiskt, stundtals dramatiskt. Är det någonting jag tar med mig från Allt som blir kvar är det just detta, språket, och inte handling eller karaktärer (som redan bleknat). Jag kan emellertid inte undgå att tycka att språket, trots sin klass, stjälper mer än hjälper – ett mer konkret, fylligt språk hade förmodligen kunnat tydliggöra de diffusa karaktärerna och tillhörande handling.Njae, Allt som blir kvar hade gjort sig bättre som en 50 sidor lång novell eller i form av poesi. Eller kanske ett blogginlägg.

  • Bibblojennie
    2019-04-23 11:53

    Destruktivitet beskrivet med målande språk. Hjärta och smärta, utan hjärta. Karaktärerna känns platta och enkelsidiga och mest av allt - jag bryr mig inte. En bra bok ska få mig att vilja något, att gråta med karaktärerna, att verkligen VARA DÄR. Men jag kommer aldrig dit. Jag läser bara med en klump i magen, ett lätt obehag. Det känns så konstruerat. Tyvärr. För mig, från mitt perspektiv alltså. Fast att jag tror att stora delar är självupplevda. Så det är lite above a mig att sitta här och skriva att det är konstruerat. Varför ursäktar jag mig? Ville nog att det skulle vara mer. Nästa gång Beijer, nästa gång tar du det.

  • Fanny
    2019-04-01 12:57

    läste allt i ett svep. magiskt fint språk med många meningar jag ville stryka under. fint, mörkt och ömsint berättat, men känner väl att karaktärerna föreföll platta stundtals, det kändes inte som att en egentligen fick lära känna dem. och det var liksom för lite handling. älskar sandra, men någonting saknades här. gillar alla referenser till gator och platser i stockholm, men hade jag inte själv bott här och haft referenser till alla platser så hade jag nog känt mig distanserad från matildas stockholm.